Pekarväxter spelar en speciell roll i igenvuxna tidigare betesmarker, gamla, inte längre använda trädgårdsområden eller i naturliga lägen. Innan ett grönområde återtas bör de vilda växterna där undersökas närmare. De ger en indikation på om området är lämpligt för den planerade planteringen, hur det ska förberedas och om marken behöver förbättras.
Definition av pekarväxter
- måste ha växt vilt
- ju fler växter av en art har satt sig, desto mer sannolikt är det att säga något om jorden
- vissa pekarväxter har flera betydelser
- om jorden förändras, ändras också mångfalden av växter
Pekarväxter från A till E
Åkertistel(Cirsium arvense)
Även om denna växt huvudsakligen är hemma i åkrar och bevuxna områden, kan den även få fäste i trädgården om den hittar optimala förhållanden. Dess egenskaper är de taggiga bladen och de små lila blommorna, som ofta besöks av insekter. Där åkertisteln står i täta föreningar är jorden ofta lerig och djup. Tisteln har pålrötter som kan penetrera marken till ett djup på över 2 m om platsen är lämplig.
Åkerfräken(Equisetum arvense)
Stora grupper av dessa åkerfräken märks på fuktiga vägkanter, i diken eller på kärriga ängar. Växterna har långa, gröna skott, men inga blad. Rhizomer bildas under jorden och förgrenar sig djupt ner i marken. Där åkerfräken är vanlig är jorden lerig, fuktig eller blöt och ofta även packad. Det är svårt för andra växter att trivas på sådana platser, men ängsskumörten kan också göra det på våren (Cardamine pratensis) med sina små lila blommor finns där.
Notera: Den besläktade skogsfräken (E. sylvaticum) anses vara en pekväxt för våt jord i skogen, den förekommer också på kanterna av träsk.
Fältpensé(Viola arvensis)
Denna lilla, vilda form av
Fältvinsch(Convolvulus arvensis)
Den bildar små vita till rosa trattformade blommor och slingrar sig gärna upp för andra växter eller staket. Vinschen anses vara ett envist åkerogräs på grund av dess motståndskraft och det förgrenade nätverket av rötter. Där den har spridit sig är jorden lös, rik på kväve och lerig. Om vinden växer i trädgården kan den snabbt växa över hela bäddar.
Stor nässla(Urtica dioica)
Detta välkända ogräs bildar täta, toviga klumpar på platser som passar det, som är svåra att ta bort. Där nässlan förekommer är jorden ofta kväverik och blöt, och ibland övergödslad. Följande pekarväxter mår också bra på liknande, torrare platser:
- maskros (Taraxacum sect. Ruderalia)
- Svalört (Chelidonium majus)
- Våtarv (Stellaria media)
- Cikoria (Cichorium intybus)
Speedwell arter(Veronica)
De kännetecknas alla av små, oansenliga blå blommor. Örten i sig är också ganska liten. De enskilda arterna förekommer ofta på jordar som är leriga och mättade med kväve. Dessa jordegenskaper föredras också av andra växter, som därför ofta växer i konkurrens med grönsaker eller åkerväxter:
- Herdeväska (Capsella)
- kardborre (Arctium)
- Blåklint (Cyanus segetum)
- Renfana (Tanacetum vulgare)
- Midsommarmjölk (Euphorbia helioscopia)
- Döda nässelarter (Lamium)
Pekarväxter från F till H
fransk ört(Galinsoga parviflora)
På grund av sina små, runda blommor kallas denna växt även för knappört. fransk ört
Gås tistel(Sonchus)
Denna växt är också en av de typiska åkerogräsen och bosätter sig gärna nära näringsrika platser som gödslas med kväve. Som med många tistlar är ogräset svårt att få bort, speciellt i trädgården. Även om denna tistel inte har kranrötter, har den rhizomer som kan gro igen från varje sektion. Kamomillarter gillar också att växa på samma platser (Matricaria och Tripleurospermum). Speciellt den strålningslösa (M. discoidea) eller den luktfria kamomillen (T. inodorum).
Giersch(Aegopodium podagraria)
Även om bladen på denna växt är ätbara och mycket välsmakande, är markgräs ett mycket envist ogräs som sprider sig snabbt och trivs bra på skuggiga platser. Förutom skugga indikerar Giersch också våta, leriga och kvävehaltiga platser. Om det är skuggiga grönområden kan andra växter hittas där:
- Ormbunkar
- Mossar
- Vedsyra (särskilt på jordar som också är sura)
Notera: Sur jord i skogen indikeras också med skogssyra (oxalis).
Tussilago(Tussilago farfara)
Denna gulblommande solros är en av vårens första växter. Redan innan löven visas blommorna på långa stjälkar. Hestfoten sprider sig på platser som är torra, varma, leriga och steniga. Dessutom har jorden vanligtvis högre kalkhalt. Om växten förekommer i stort antal på träda kallas hästhov och visar omväxlande fuktiga lägen, varav en del faller helt torra och en del blir vattensjuka tendera.
Pekarväxter från K till W
Majsvallmo(Papaver rhoeas)
Förr i tiden hittades denna vackra blomma ofta bredvid blåklint i åkrarnas kanter och är per definition ett åkerogräs. Idag är den rödblommande växten mycket sällsyntare, men kan spridas brett i lämplig jord och utan konkurrenstryck. Detta gäller särskilt i varma, välgödslade, leriga och kalkrika platser. Mullein (Verbascum) kan också sträcka sina imponerande blomställningar upp på samma ställen, med ytterligare stenig mark. De årliga eller fleråriga fleråriga blommorna gula.
Arter av klöver(Trifolium)
Speciellt harklöver (T. arvense) och vitklöver (T. repens) kan vara pekarväxter per definition. De växer ofta på platser som är rika på kväve, men ibland precis tvärtom, det vill säga på magra jordar, där de kan bilda täta bestånd. Medan konkurrenstrycket från andra växter är stort på välgödslade jordar kan klöver påverka sig själv fattiga jordar på grund av dess förmåga att själv lagra kväve, mot andra grödor trycka igenom. Klee indikerar också packade jordar.
krypande smörblomma(Ranunculus repens)
- Sänghalm (Galium verum)
- Platt ärta (Lathyrus)
Kryddig stengröt(Sedum acre)
Denna lilla växt, även känd som stengröt, odlas ofta i trädgårdar. Men den växer också vilt och föredrar torra, kalkrika jordar. Den förekommer även på stenig mark och behöver väldigt lite jord för att växa, varför den ofta används för att gröna tak eller torra stenväggar.
Kvickrot(Elymus)
Dessa ogräs är mycket impopulära bland trädgårdsmästare eftersom de inte bara är svåra att ta bort, de gror också från varje del av dess rhizomer. Dessutom kan det spridas genom frön. Den nöjer sig med sandiga till leriga jordar och odlar också gärna på kompakta ställen, eftersom rötterna inte sträcker sig för djupt ner i jorden. Det enda som soffgräset inte får så bra är skugga, därför växer det helst i solen.
ängssyra(Rumex)
Den stora syran (R. acetosa) Framförallt anses det vara svårt att ta bort betes-ogräs, eftersom det förökar sig där särskilt mycket kväve kommer in i jorden. Dessutom lyckas den med sina stora blad tränga undan andra växter. Den lilla syran (R. acetosella), som även kan användas som salladsväxt, växer också gärna på näringsrika jordar som dessutom är sura och sandiga. Båda plantorna kan dock även trivas i lerig jord.
Groblad art(Plantago)
Det finns flera arter av groblad, varav den (P. lanceolata) och den gemensamma groblad (P. större) de mest kända är. De används ibland som medicinalväxter och förekommer på platser som är kväverika, sandiga till leriga och kalkhaltiga. Rosettplantorna växer också bra på packade jordar. De kan ofta hittas vid vägkanten.
Vild tesel(Dipsacus fullonum)
Denna växt finns inte längre ofta där den växer, men den kan bilda större bestånd. Den kännetecknas av sin storlek och de lila blomställningarna som humlor gärna besöker. Den vilda krickan växer på platser som är steniga och rika på kalk och som dessutom har gödslats med kväve.
Vild morot(Daucus carota subsp. carota)
Den vilda släktingen till den odlade moroten har liknande blad som dessa, men bildar några mer eller mindre långa blomstänglar med skärmformade blommor. Lukten av den krossade moroten hjälper till att skilja den vilda moroten från andra klosterväxter Blad som påminner om morötter och å andra sidan de vita skärmarna i mitten har en mörk färg Blomma. Den tvååriga örten växer på lösa, sandiga och steniga jordar, där den kan utveckla sina rötter till ett djup av 60 cm.
